Hyra ett PA-system? Tips att tänka på.

Överväger du att hyra ett PA-paket till festen? I detta blogginlägg ger vi några tips på hur du hittar den bästa lösningen till din fest.

Ljud är vågor av energi:

Ljud är ett allmänt uttryck för akustiska svängningar. De här akustiska svängningarna – frekvenserna – mäts i Hertz (svängningar per sekund, förkortas Hz), och örat hos en nyfödd människa kan uppfatta frekvenser i området från cirka 20 till 20 000 Hz, ofta kallat ”det hörbara området”. Förmågan att höra de högsta diskanttonerna försvagas naturligt med åldern, ungefär som förmågan att se skarpt på kort avstånd. Många djur kan uppfatta både lägre och mycket högre frekvenser – välkända exempel är hundar och fladdermöss.

Frekvenser över 20 000 Hz kallas ultraljud, medan de under 20 Hz kallas infraljud. Bastoner och djupa mullrande ljud ligger i området 20–200 Hz, medan högfrekventa ljud (diskant, t.ex. cymbaler och s-ljud) ligger i området mellan cirka 2 000 och 20 000 Hz (2–20 kHz, kilohertz). Mellan de högfrekventa och lågfrekventa ljuden hittar du mellanregistret där vanligt tal ligger. Det är också i det området det mänskliga örat är som känsligast.

Frekvensomfång

Frekvensomfånget talar om hur stort område i frekvens högtalaren kan klara av. Ett ensamt element klarar inte av att täcka det frekvensomfång det mänskliga örat har (ca 20-18000Hz) därför kopplas flera element ihop som var och ett tar hand om sitt frekvensomfång. Det är aldrig bra att låta ett element arbeta till sin yttersta gräns. En tumregel är att bara använda hälften av maximala frekvensen uppåt och dubbla nedåt. Skall en högtalare med frekvensomfånget 400-8000Hz användas som mellanregister skall den inte arbeta med större frekvensomfång än 800-4000Hz. Diskanten som används måste ha frekvensomfång från 2000Hz och uppåt. 

Subbasen – en hälsning från djupet 

Subbasen är en specialhögtalare som uteslutande ska återge de allra djupaste frekvenserna i det hörbara området, vanligtvis från 200 Hz och nedåt i vanliga konsumentsystem. Vanligtvis ställer man in subbasen så att den bara hjälper till i det område där det primära baselementet (bashögtalaren) inte mäktar med. Därav namnet subbas – den spelar ”under” basen.

Det krävs rejält med råstyrka och effekt för att få ett baselement att spela djupbas i ett litet kabinett. Därför är subbaselement väldigt kraftigt byggda, och subbasar har i regel en egen kraftfull inbyggd förstärkare med equalizer för att ha tillräckligt med effekt för att kunna återge de djupaste frekvenserna. Det här kallas en aktiv subbas. 

Känslighet

Känslighet är ett mått på verkningsgrad och denna parameter är intressant. Den anger hur högt högtalaren/elementet spelar om den får 1 watt. Ju högre decibel (dB) värde desto mer låter den och desto högre kan den spela. En högtalare med 90dB känslighet behöver 4ggr kraftigare förstärkare för att spela lika högt som en högtalare med 96dB känslighet. Det är därför PA-högtalare oftast har hög verkningsgrad.

Impedans

Alla högtalare utgör en belastning på förstärkaren och denna belastning mäts i ohm. Förstärkaren belastas hårdare vid en lägre impedans.

Högtalarens placering är viktig för ljudet

Högtalarens placering i rummet har väldigt stort inflytande på ljudkvaliteten. Du har kanske upplevt att du får riktigt mycket bas om du ställer dina högtalare ända in mot väggen. Det beror på att väggarnas ytor reflekterar och förstärker ljudet, och det här kan ha ett drastiskt inflytande på ljudkvaliteten. Prova själv att prata när du står mitt i rummet, och gör sen samma sak i ett hörn. Upplever du skillnad på ljudet?

Som nämnts är de djupa frekvenserna mindre riktningsbestämda. Bas är rundstrålande i alla riktningar, medan mellanregister och diskant är mer direktstrålande. Det betyder normalt sett att du i basområdet får fler reflektioner från rummet som kan försämra ljudupplevelsen. Dock kan även mellanregister och diskant reflekteras, särskilt från hårda ytor som trä- och klinkergolv eller tomma väggar. 

Alla de här reflektionerna kan förstöra högtalarens timing, djup och definition, vilket man naturligtvis helst ska undvika. Det är därför man i ljudstudior och biografer klär in väggar och tak med ljudabsorberande material. På så sätt undviker man nämligen att reflektioner från rummet försämrar ljudet från högtalarna.

En bra högtalarplacering är vanligtvis med ordentligt avstånd till väggen bakom och vid sidan om för att minska reflektionerna från rummet. Vissa högtalare kan man till och med rikta in mot lyssningspositionen för att få jämnare frekvensåtergivning, bättre stereoperspektiv och färre tidsmässiga reflektioner från sidoväggarna.

Alla rum har sin egen akustik, så tyvärr finns det inget givet recept på hur du ska placera dina högtalare. Men du bör alltid ta dig tid att lyssna efter och ta reda på var högtalaren låter bäst i rummet. 

Sist av allt: man kan dela in ljudet i 6 områden som alla har sin karaktär:

Djupbas 16 – 35 Hz. Det är mycket få instrument som verkligen ger ifrån sig toner under ca 35 Hz. Örats känslighet är dessutom mycket dålig för de lägsta frekvenserna. Därtill är det mycket få högtalare som fungerar tillfredsställande längst ner i basen. Det som faktiskt hörs är instrumentets övertoner (och högtalarens distorsion) som ligger betydligt högre upp i frekvens.

Bas 35 – 120 Hz. Här finns det som upplevs som “bas”. Om området är svagt uppfattas ljudet som lite tunt och utan tyngd. Är det helt borta låter det som i en liten transistorradio. Om det omvänt är för starkt blir ljudet dominerat av ett tungt mullrande. Å andra sidan låter ofta “dunka-dunka” och rock bra med lite extra stöd i basen.

Lågt mellanregister 120 – 400 Hz. Grundtonerna hos röster och många instrument finns i det här området. Är det låga mellanregistret för svagt blir ljudet ihåligt och utan värme. Är det för starkt blir ljudet kantigt och röster grumliga och otydliga.

Mellanregister 400 – 2000 Hz. Här finns elgitarrer, trummor och mycket av rösters artikulation. En högtalare som låter skränigt och slamrigt har ofta en topp i detta område.  Sänks nivån blir ljudet mjukare och en smula konturlöst. Det är mycket vanligt att tillverkare avsiktligt dämpar mellanregistret. Ljudet blir snällt “hifi-betonat” och säljer bättre. På barer och diskotek där ljudnivån ofta är mycket hög drar man också gärna ner mellanregistret. Det behåller trycket i musiken men gör livet lite lättare för öronen.

Högt mellanregister 2 – 5 kHz. Örat är som känsligast i området runt 3 kHz. Hårda vokaler som “k” och “t” blir mycket luddiga och förmågan att placera ljud rätt i stereobilden blir försämrad om området är för svagt. Överhuvudtaget styr det höga mellanregistret känslan av “närvaro”. Vid ljudinspelningar höjer man gärna nivån här för att göra röster “krispiga” och intima. Går det till överdrift blir ljudet tröttsamt att lyssna på i längden.

Diskant 5 – 20 kHz. Örats förmåga att uppfatta höga frekvenser avtar med åren. Ett barn kan höra uppemot 20 kHz, men redan i tonåren hör de flesta ingenting över 16 – 18 kHz.  Förändringen inträffar hos nästan alla, men accentueras om man utsätts för buller.  Bullerskador däremot märks dock vid något lägre frekvenser, runt 2 – 4 kHz.